När allt ställdes på ända under pandemin, blev kommunikation plötsligt ett helt annat djur. Det handlade inte längre bara om att sprida information – det gällde att hålla ihop samhällen, lugna oroliga själar och, ibland, rädda liv. Märkligt nog såg vi både katastrofala missförstånd och lysande exempel på hur det kan funka när folk verkligen lyssnar på varandra. Oväntade aktörer klev fram, ny teknik togs i bruk och gamla rutiner fick kastas över bord. Plötsligt var kommunikationen inte bara ett verktyg, utan själva livlinan i samhället. Så, vad lärde vi oss egentligen? Och hur förbereder vi oss för nästa gång världen vänds upp och ner? Det är frågor som blivit allt viktigare att ställa sig – inte bara bland experter, utan för oss alla.
Snacka om snabba kast: Från vardagsprat till kriskommunikation
Det är lätt att tro att kommunikation alltid funkar likadant – lite som att laga pasta, tänker man. Men när krisen knackar på dörren? Då gäller helt andra regler. Plötsligt krävs tydlighet, snabbhet och en nästan smärtsam ärlighet. Information måste vara enkel, tydlig och – allra viktigast – kännas trovärdig. Ingen orkar med byråkratiskt snömos mitt i en pandemi. Plötsligt blev det viktigt att vara både konkret och transparent – att säga “vi vet inte” när man faktiskt inte visste, och samtidigt ge hopp utan att glida på sanningen. Det var då vi såg värdet av vardagligt språk, raka budskap och ett tilltal som nådde utanför maktens korridorer. Att undvika missförstånd blev en konst, och de som lyckades göra sig förstådda var de som fick folk att både lyssna och agera – snabbt.
Myndigheter som Folkhälsomyndigheten, WHO och ibland till och med Facebook blev dagliga följeslagare. Vissa lyckades hålla kommunikationen rak och saklig, medan andra snubblade på egna formuleringar eller försökte linda in budskapet. Och folk märkte direkt när något kändes avigt. Så är det ju – vi har alla en inbyggd “bullshitdetektor”, särskilt när det gäller vår egen trygghet. När informationen svajade, svajade också förtroendet. Det blev tydligt att det inte räcker att bara “sända ut” – kommunikationen måste vara en dialog, där man lyssnar in oro och frågor. Missar man det, tappar man snabbt sin publik.
Kanaler på högvarv: Från presskonferens till TikTok
För inte så länge sedan tänkte man att “presskonferensen” var det magiska verktyget vid kris. Men under pandemin blev det tydligt att folk samlar information på så många fler ställen. Någon hörde Tegnell på radion, andra såg memes på Instagram, och några följde varje livesändning på Facebook. Allt samtidigt. Det blev snabbt uppenbart att ingen ensam kanal räcker – människor söker sig till den plats där de känner sig hemma, och där deras nätverk finns. Varje plattform fick sin roll: Twitter blev en snabb nyhetskanal, lokalradio höll landsbygden uppdaterad, och unga hittade information via TikTok eller Snapchat.
- SMS-utskick från Krisinformation.se plingade i mobilerna
- Instagram-stories med korta, tydliga råd spreds som löpeld
- Lokala Facebook-grupper fylldes med frågor, stöd och ibland förvirring
Samtidigt såg vi att det kan gå snett när kanalerna inte ger samma budskap. Plötsligt spreds rykten om konstiga botemedel (vitlök mot virus, någon?), och folk blev osäkra på vad som faktiskt gällde. Det visade sig att samstämmighet och snabb rättelse av felaktigheter var helt avgörande. Och ibland fick myndigheter till och med ta hjälp av influencers för att nå ut – snacka om nytänk! Även sjukvårdspersonal och lokala profiler tog till orda i sina egna kanaler för att sprida korrekt information. Men för att det skulle fungera krävdes samordning och ständig närvaro, för i en värld där rykten kan spridas på sekunder måste även sanningen vara snabbfotad.
Det mänskliga i maskineriet: Empati, inte bara fakta
En sak som blev extra tydlig: människor vill inte bara ha siffror och statistik när det blåser snålt. De behöver förstå, bli sedda och känna att någon faktiskt bryr sig. Det här är lätt att glömma när man sitter fast i tabeller och diagram. I stunder av oro är det ofta de små, mänskliga gesterna som gör störst skillnad – ett erkännande av att läget är svårt, en uppmaning att ta hand om varandra, eller bara ett vänligt ord i ett nyhetsbrev.
Under pandemin stack vissa kommunikatörer ut – de som vågade erkänna osäkerhet, visa medkänsla och ibland säga “vi vet inte, men vi jobbar på det”. Det paradoxala är att man ibland får högre förtroende genom att visa brister, än genom att låtsas kunna allt. Lite som när någon säger “det här är svårt, men vi fixar det tillsammans” – det ger hopp mitt i kaoset. Att bygga relation och förtroende blev viktigare än att alltid ha ett färdigt svar. Folk minns fortfarande de tillfällen då någon ansvarig stannade upp, tog en extra minut för att besvara en oro eller delade med sig av sina egna känslor. Sådant skapar band som håller – även när stormen rasar.
Framtida hot: Inte bara virus som sprids
Pandemin var ett eldprov, men den var knappast det sista hotet vi står inför. Klimatkriser, cyberattacker eller, om vi har otur, nya pandemier står på kö. Och informationsflödet bara ökar – på gott och ont. Det räcker inte längre att ha en krisplan liggande i en pärm och hoppas att den aldrig behövs. Att vara förberedd handlar lika mycket om att bygga förtroende i vardagen som att snabbt kunna agera när det smäller.
Så vad kan vi ta med oss till nästa gång? Jo, bland annat:
- Tydliga, samordnade budskap – gärna i flera kanaler samtidigt för maximal räckvidd
- Snabba rättelser när något blir fel (och det blir det ibland, det är mänskligt), så att felaktig information inte hinner rota sig
- Våga visa känslor och mänsklighet i kommunikationen – för det är där förtroendet växer
- Lyssna på målgruppen – ibland vet de mer än man tror, och deras frågor kan guida kommunikationen rätt
- Testa nya vägar: varför inte använda TikTok eller Snapchat för att nå unga, eller poddar för att nå en äldre publik?
Visst, det låter som en självklarhet. Men när krisen väl är framme är det lätt att fastna i gamla hjulspår. Därför behövs både övning och mod – och kanske en och annan kaffe mitt i natten – för att kommunikationen ska hålla när det gäller som mest. Att våga utvärdera och testa nytt innan nästa kris, och att lära sig av det som gick snett, kan vara helt avgörande för hur vi klarar oss när det väl gäller.
Från snack till handling – och tillbaka igen
Kris eller inte, det är först när vi vågar prata med varandra på riktigt som kommunikationen gör skillnad. Det blev smärtsamt tydligt under pandemin, och det kommer bli ännu viktigare framöver. Även om tekniken utvecklas och kanalerna blir fler, är det fortfarande det mänskliga mötet – om än digitalt – som avgör om vi når fram. Därför handlar det inte bara om att “informera” utan om att skapa förståelse, bygga broar och minska avstånd mellan människor.
Så, nästa gång något oväntat händer – oavsett om det är en snöstorm i april eller ett globalt virus – gäller samma sak: Tala klarspråk, var mänsklig och lyssna minst lika mycket som du pratar. Det är då kommunikationen går från att bara vara prat till att bli handling – och tillbaka igen, i en ständig cirkel av lärande och anpassning. Det är den sortens kommunikation som både räddar och stärker oss – nu och i framtiden.
